Förlamad

Att först släpa 93 kilo uppför fjällbackarna, och sedan bromsa lika mycket vikt i backarna ned - det blev för mycket för mina lår. Någon motsvarande träningsvärk har jag aldrig varit med om.
Från höften och nedåt är varenda muskelfiber i uppror om jag rör mig. Vaderna känns som de ska gå av när jag ställer mig upp. När ingen ser tar jag tag i möbler för att lätta bördan för benmusklerna när jag går, precis som jag var full tar jag mig fram genom lägenheten.

Det är nog svårt att förbereda benen på den extrema belastning det blir att springa nedför såpass branta backar. Jag hade aldrig haft disciplinen att köra ett så hårt benpass på gymmet. Nu fortsatte jag springa trots att det krampade och hoppades det skulle gå över.
Det blir ingen träning på några dagar märker jag.

Där satt den!

Ja, inte bara Birkebeinertrippeln satt igår, utan även en tid jag kunde vara nöjd med.
De tidigare loppen i Birkebeinertrippeln har jag haft för höga tankar om min kapacitet och missat de tidsmål jag satt upp. Denna gången satte jag ett mål på 3 h timmar för 24 km. Birkebeinerlöpet börjar som de andra loppen i Lillehammer med uppför, detta i 4 km. Men sedan är det mestadels nedför, med en hel del små upp och nedförsbackar som på Lidingöloppet. Men nettot därefter är nedför.
Tyvärr har jag inte haft tid eller motivation att träna efter Birkebeinerrittet utan bara kommit iväg 4 rundor, den längsta på en mil, så därför kände jag mig dåligt förberedd.

Fram till 15 km hade jag dock bra tryck. Förutom att jag gick i några uppförsbackar sprang jag hit. Då såg jag att tiden 2.30 var i räckhåll om jag spurtade de sista nio km. Men det var då alla kramper slog till. Banan var rejält blöt efter regn hela fredagen och eftersom det var terräng, mer terräng än Lidingö som har mycket grus, så blev det grymt sugande. Vissa partier var sk fjällstig, de var värst. Det är egentligen bara stenar som sticker upp, som är så stora att det inte går att sätta ner foten emellan dem. Det är ganska trevligt att gå på om man är på vandring med stabila vandringskängor, men i löpning och mycket folk runt var det lite svårt. Och dessutom kom vissa sådana partier efter skogsstigar som var leriga och det blev väldigt vått och halt. De flesta sådana partier gick jag, det var flera man såg ramla som skulle förbi.

De sista 9 km in mot mål fick jag alltså gå ca 30%. Det drog upp tiden något över 2.30 men ändå är jag såklart väldigt nöjd med tiden. Krigsskolen, 20 soldater som sprang ihop i klunga disciplinerat hela vägen, startade i samma pulje. De kom ikapp mig vid 15 km, men jag kom ikapp vid en vätskekontroll 4 km innan mål. De kom ikapp mig igen precis innan mål där jag helt enkelt var för trött att svara.

Loppet bjuder också på verkligt trevlig utsikt på ett par ställen och kan verkligen rekommenderas.