När jag cyklade samma sträcka uppför i Birkebeinerrittet så fick jag också en påminnelse när man kramperna grep tag om mina ben på väg uppför Rossin-backen "Hur fan klarade jag att åka skidor uppför här?".
Då var ändå rennet 2008 väldigt bra förhållanden, med strålande sol som värmde oss uppe på fjället och fick publiken på topphumör. Inga egentliga vallaproblem.
Det var något som frågade efter banprofilen och den är inte riktigt att lita på. Det börjar alltså med 2 mil ganska skarpt uppför (förutom en nedförsbacke som är över på 30 sek där man kommer upp i farlig hastighet). Den chocköppningen måste man vara riktigt van skidåkare med bra teknik för att inte slita ut sig på vägen upp och om man samtidigt ska ha hyfsad fart efter de första två uppför. Det ser nämligen ut som att det kan vara 7 km lätt åkning ner till botten i fjälldalen sedan, men så är det inte om krafterna är slut.
Sedan är det 5 km riktigt tuff skidåkning, den tuffaste jag gjort iallafall. Det är mer bergsbestigning med skidor. När det värsta är över där så skulle det se ut som ett parti där man kan staka, men då måste man vara riktigt vass. Den där milen innan nedförsbackarna är stygg med ganska mycket motlut.
Nedförsbackarna är ingen tid att slappna av. De är allmänt känt ganska farliga och det jobbiga är här att man måste ploga så hårt för att inte komma upp i livsfarliga hastigheter, att kramper kommer av detta också. Så oavsett om du åker uppför eller nedför så kommer kramperna i detta lopp.
Den bästa förberedelsen är helt enkelt att vara oerhört tränad, men eftersom jag inte sett varken sådana uppförs eller nedförsbackar i nåt annat lopp så vet jag hur det går att förbereda sig mer än att träna oerhört mycket rent allmänt. Det är heller inga blåbär som ställer upp i loppet, så om du tror att du åker förbi massa i de första uppförsbackarna för att du är bättre så kommer det nog vara tvärtom senare i loppet. Att öppna för hårt i detta lopp är kanske det värsta loppet att öppna fel i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar