Idag efter ytterligare en vecka utan någon annan träning än en armhävnings och magpass, så smällde det till.
Första gympasset sedan årsskiftet tror jag. Bröst, biceps och baksida axlar och korsrygg.
Efter det; de första 1,65 milen på resan mot 100 mil. Detta tog 45 min, brände 711 kcal och gjordes med en snittpuls på 77% och en peak på 85%. Tanken var att ta ett spinningpass efter gymmet, men jag tänkte jag fick ta första passet i min egen takt och körde motionscykel.
Ska bli intressant att se hur man går efter Vätternrundan, det kändes rätt bra efter bara 45 min och kommer säkert kännas imorgon också.
Jag ska försöka få in någon stapeldiagramsfunktion på sidan och räkna av mot 100 mil för att motivera mig själv.
måndag 31 mars 2008
måndag 24 mars 2008
Träning under påsk
Det har nu varit en viloperiod efter Birkebeinerrennet och under påsk. På fredagen körde jag ett styrkepass med biceps och axlar.
På lördagen en långpromenad och idag en testrunda med nya cykeln.
Racersadeln kändes helt OK att sitta på. Eftersom det var dåligt väder körde jag bara en runda på 20 min. Om man känner av något efter det imorgon, då är det lite illavarslande vilken lång tillväjningsperiod som väntar med sadeln.
Under veckan ska jag försöka upp lägga upp ett träningsschema fram till Vätternrundan så att det inte blir lika långa luckor mellan passen som det sista. Och framförallt så att jag planerar in de 100 milen som är rekommenderade.
På lördagen en långpromenad och idag en testrunda med nya cykeln.
Racersadeln kändes helt OK att sitta på. Eftersom det var dåligt väder körde jag bara en runda på 20 min. Om man känner av något efter det imorgon, då är det lite illavarslande vilken lång tillväjningsperiod som väntar med sadeln.
Under veckan ska jag försöka upp lägga upp ett träningsschema fram till Vätternrundan så att det inte blir lika långa luckor mellan passen som det sista. Och framförallt så att jag planerar in de 100 milen som är rekommenderade.
lördag 22 mars 2008
Nu står jag rustad för Vättern
Nu är cykel till Vätternrundan införskaffad. Det blev en hybridracer som de kallar det. En vanlig racer/landsvägscykel med bockstyre kändes som för mycket av en chansning när en del människor talat om att det krävs en lång tillväjningsperiod innan ryggen klarar av den ställning som Tour-de-France-killarna ligger i med sina cyklar.
En hybrid är byggd som en racer fast har "vanligt" styre och inte lika "aggressiv" sittställning. Jag köpte en ny i affär, som dock hade stått framme som visningsexemplar. Den såg inte ut att ha för många provturer på parkeringen bakom sig och jag tog hellre en sådan än att skruva ihop något som kommer i en förpackning. Det är inte min grej att skruva ihop cyklar.
En fråga ("hur mycket kan du gå ner eftersom den är lite använd?") räckte för att tjäna 500 kronor och få ner priset till 6 000. En bra timpeng på den frågan, som jag brukar säga (+ att jag slapp lägga 3-4 timmar på att skruva ihop den vilket är ännu mer värdefullt). Killen kunde lite om förhandling och sa att han fick fråga sin chef om han kunde göra något på priset. "Chefen är på bra humör och kan sänka priset ytterligare, vad hade du tänkt dig?". Hans förhoppning var att jag skulle säga 6 300 när han uppbarligen var beredd att gå ner till 6 000 jämnt. 500 kronor är inte ens 10%, men jag tror att cykelhandlarna inte har så jättestora marginaler.
En hybrid är byggd som en racer fast har "vanligt" styre och inte lika "aggressiv" sittställning. Jag köpte en ny i affär, som dock hade stått framme som visningsexemplar. Den såg inte ut att ha för många provturer på parkeringen bakom sig och jag tog hellre en sådan än att skruva ihop något som kommer i en förpackning. Det är inte min grej att skruva ihop cyklar.
En fråga ("hur mycket kan du gå ner eftersom den är lite använd?") räckte för att tjäna 500 kronor och få ner priset till 6 000. En bra timpeng på den frågan, som jag brukar säga (+ att jag slapp lägga 3-4 timmar på att skruva ihop den vilket är ännu mer värdefullt). Killen kunde lite om förhandling och sa att han fick fråga sin chef om han kunde göra något på priset. "Chefen är på bra humör och kan sänka priset ytterligare, vad hade du tänkt dig?". Hans förhoppning var att jag skulle säga 6 300 när han uppbarligen var beredd att gå ner till 6 000 jämnt. 500 kronor är inte ens 10%, men jag tror att cykelhandlarna inte har så jättestora marginaler.
tisdag 18 mars 2008
Lite tankar om Birkebeinerrennet
Målet för Birkebeinerrennet var en tid på under 5.30, och i andra hand hade jag en förhoppning att iallafall komma under sex timmar. 5.30 skulle motsvara mindre än en timme per mil.
Det var någon minus vid starten och hade varit något kallare över natten, speakern vid start utlovade hårda spår och rekordtider, ja man skulle nästan susa fram av sig själv lät det som. Packningen skulle innehålla kläder, valla, mat och dricka och väga minst 3,5 kg. Jag hade ungefär 6 kilo när jag vägde in väskan vid starten och dumpade några halvlitersflaskor så jag hade ca 5 kg och skulle dricka bort ett kilo.
Första stationen efter en mil skulle passeras på lite över en timme enligt en simulering för sluttid på 5.30
Det höll jag. Det gick t o m riktigt bra i uppförsbacken som var en mil. 9 av 10 omkörningar var till min favör och även om jag tagit för mycket fästvalla så det inverkade på glidet så gick det undan. Efter 17 min körde jag förbi första killen från startgruppen som startat 5 min innan. Pulsen låg på 90-95% av max de första tjugo minutrarna. Efter 40 min så såg jag varje gång pulsen ligga på 92-95% av max när jag kollade på klockan. Detta är ju verkligen inget som rekommenderas, men jag kände mig i fin form och tänkte att jag kunde hämta igen mig i utförsåkningen senare. Jag hade införskaffat en vätskepåse i ryggsäcken med slang som hängde vid bröstet. Vid något tillfälle försökte jag dricka ur den, men var för andfådd.
Vid enmilskontrollen Skramstadsaetra så började jag bli trött, de brantaste partiet upp mot 15 km återstod då. Jag gick in i höger spår och åker markant långsammare. Tyvärr ser jag att pulsen fortfarande ligger 92-95% av max. Jag har redan kommit över återhämtningströskeln.
På toppen vid 15 km låter jag några i den trevliga publiken ta kort av mig. Längs spåret var publiken tvungen att ta sig någon mil på skidor själva, några hade tagit snöskor och pulsa i drygt 1,5 snö, vilket jag aldrig sett någon gå med "live" innan.
Utförskörningen efter 15 km gick på två-tre minuter, riktigt brant. Sedan började åkningen på kalfjället.
Ta och titta på den här bilden
Det ser härligt ut, inte sant? Men när du åkt den kilometern till krönet, då kommer en likadan vy. Helt vitt, lätt uppför och en svart ringlande orm fram till ett backkrön. Och sedan när du kom upp på det krönet en likadan vy igen. Och när du närmade dig backen och hoppades att ryggen på de längst upp skulle försvinna (för att det kom en nedförsbacke de kastade sig ut för) så såg man dem bara fortsätta uppåt.
Detta psykade mig en del då jag kört ganska hårt uppför i 15 km och behövde lite vilopartier. Men förutom den lilla backen var det uppför till 2 mil. Då hade jag varit ute i väl 2.25
Härefter är det ett lättare parti ner till Kvarstad (27 km) där sista allvarliga stigningen är. Men det var inte så lätt när allt krampade. Vader, framsida lår, baksida lår. Och axlarna gjorde ordentligt ont så att jag inte kunde staka ordentligt utan fick använda magen. Troligen berodde detta på att jag när jag blivit trött "huggit" för mycket med stavarna i uppförskörningen när jag tappat tekniken. Detta försvann dock efter Midtfjellet.
Och spåren höll ihop bra, även fast 9 av 10 omkörningar nu var till min nackdel och kanske 8000 löpare gått där. Nere i Kvarstad var det en hel del folk som stannat och tagit av sig skidorna, satt och solade lite och tog bullar. Jag tog en paus, men hade fortfarande tankar om att komma under 6 h. Jag hann dock valla om innan mardrömmen fortsatte med en stigning som var brutal. Jag lade på fäste som var som stighudar som någon kommenterade ett annat inlägg. Upp skulle jag, och det skulle inte vara bakhalt. Det gick genom att skjuta skidorna framför mig.
Längs backen var det väldigt mycket folk. Trevlig publik som hejade på men inte gav mig några krafter. Inga vilopartier för oss som gått in i väggen på Birkebeinerrennet innan denna monsterbacke upp mot högsta punkten på banan. Efter att kommit förbi oändligt antal kullar för att blicka upp mot en ny fjällstopp stod en gubbe och upplyste "Kun 600 meter till tops!". Löparprofilen som såg ut att innehålla lite vilopartier innan denna monsterbacke hade lurat fler än mig. Han fick motfrågan från en annan svensk före mig i spåret som ansträngt fick fram "600 m, du skojar va?". Själv tänkte jag, "du menar 600 höjdmeter din djävel, den här klättringen kommer aldrig ta slut".
"Nei, nei, kun 600 meter, kämpa på!"
Det stämde hyfsat och efter det kom lite lättare partier som jag inte kunde tillgodogöra mig riktigt. Det var svagt svagt uppför, men någon stakning mäktade jag inte med. Krampkänningar överallt. Och jag hade precis förstått att jag inte skulle klara ens 6 h.
Farligast var dock backarna i slutet. Spåren var helt sönderplogade. Och det var brant! Två banor på is eller packad snö var vad som erbjöds nedför. På båda sidor några decimeter snövall av det som plogats bort. Tänk er att komma åkande och bakom trädkröken se en kvinna på 60 kg plogande längst ner i backen i din isränna. Du börjar tvärploga, men du knappar in meter för meter. Du är bara tio meter ifrån nu. Du kan inte byta spår genom en två decimeter hög snövall. Träden på vänster sida ser hårda ut. Det var bara att lägga sig ner alltså, annars hade det blivit en första klassens ramning. När detta hände mig andra gången och jag skulle ta mig upp fick jag världens megakramp. Hela låret låste sig så att jag skrek högt.
Två vassa åkare, som av någon underlig anledning inte kommit ikapp mig ännu, lyckades stanna trots fara för eget liv och fråga hur det var. De trodde väl jag brutit benet eller nåt. Som sagt riktigt trevlig spårkultur.
Vägen in till mål sista milen gick utan spår, men som sagt, det var inte där jag tappade tiden. Tvärtom tog jag placeringar denna bit.
Med en Birkebeinerpin i handen vid målgång lovade jag mig direkt att denna ska jag ta tillvara på, för det kommer inte bli något mer lopp. A fucking nightmare skickade jag iväg som sms-svar till en kollega som sedan en timme gått i mål och frågade hur loppet var.
På söndagkvällen kom jag på mig själv med tankar som: Det fina vädret, den sköna publiken och stämningen, den vackra omgivningen på fjället...och det hade varit roligt med en bättre tid...
Det var någon minus vid starten och hade varit något kallare över natten, speakern vid start utlovade hårda spår och rekordtider, ja man skulle nästan susa fram av sig själv lät det som. Packningen skulle innehålla kläder, valla, mat och dricka och väga minst 3,5 kg. Jag hade ungefär 6 kilo när jag vägde in väskan vid starten och dumpade några halvlitersflaskor så jag hade ca 5 kg och skulle dricka bort ett kilo.
Första stationen efter en mil skulle passeras på lite över en timme enligt en simulering för sluttid på 5.30
Det höll jag. Det gick t o m riktigt bra i uppförsbacken som var en mil. 9 av 10 omkörningar var till min favör och även om jag tagit för mycket fästvalla så det inverkade på glidet så gick det undan. Efter 17 min körde jag förbi första killen från startgruppen som startat 5 min innan. Pulsen låg på 90-95% av max de första tjugo minutrarna. Efter 40 min så såg jag varje gång pulsen ligga på 92-95% av max när jag kollade på klockan. Detta är ju verkligen inget som rekommenderas, men jag kände mig i fin form och tänkte att jag kunde hämta igen mig i utförsåkningen senare. Jag hade införskaffat en vätskepåse i ryggsäcken med slang som hängde vid bröstet. Vid något tillfälle försökte jag dricka ur den, men var för andfådd.
Vid enmilskontrollen Skramstadsaetra så började jag bli trött, de brantaste partiet upp mot 15 km återstod då. Jag gick in i höger spår och åker markant långsammare. Tyvärr ser jag att pulsen fortfarande ligger 92-95% av max. Jag har redan kommit över återhämtningströskeln.
På toppen vid 15 km låter jag några i den trevliga publiken ta kort av mig. Längs spåret var publiken tvungen att ta sig någon mil på skidor själva, några hade tagit snöskor och pulsa i drygt 1,5 snö, vilket jag aldrig sett någon gå med "live" innan.
Utförskörningen efter 15 km gick på två-tre minuter, riktigt brant. Sedan började åkningen på kalfjället.
Ta och titta på den här bilden
Det ser härligt ut, inte sant? Men när du åkt den kilometern till krönet, då kommer en likadan vy. Helt vitt, lätt uppför och en svart ringlande orm fram till ett backkrön. Och sedan när du kom upp på det krönet en likadan vy igen. Och när du närmade dig backen och hoppades att ryggen på de längst upp skulle försvinna (för att det kom en nedförsbacke de kastade sig ut för) så såg man dem bara fortsätta uppåt.
Detta psykade mig en del då jag kört ganska hårt uppför i 15 km och behövde lite vilopartier. Men förutom den lilla backen var det uppför till 2 mil. Då hade jag varit ute i väl 2.25
Härefter är det ett lättare parti ner till Kvarstad (27 km) där sista allvarliga stigningen är. Men det var inte så lätt när allt krampade. Vader, framsida lår, baksida lår. Och axlarna gjorde ordentligt ont så att jag inte kunde staka ordentligt utan fick använda magen. Troligen berodde detta på att jag när jag blivit trött "huggit" för mycket med stavarna i uppförskörningen när jag tappat tekniken. Detta försvann dock efter Midtfjellet.
Och spåren höll ihop bra, även fast 9 av 10 omkörningar nu var till min nackdel och kanske 8000 löpare gått där. Nere i Kvarstad var det en hel del folk som stannat och tagit av sig skidorna, satt och solade lite och tog bullar. Jag tog en paus, men hade fortfarande tankar om att komma under 6 h. Jag hann dock valla om innan mardrömmen fortsatte med en stigning som var brutal. Jag lade på fäste som var som stighudar som någon kommenterade ett annat inlägg. Upp skulle jag, och det skulle inte vara bakhalt. Det gick genom att skjuta skidorna framför mig.
Längs backen var det väldigt mycket folk. Trevlig publik som hejade på men inte gav mig några krafter. Inga vilopartier för oss som gått in i väggen på Birkebeinerrennet innan denna monsterbacke upp mot högsta punkten på banan. Efter att kommit förbi oändligt antal kullar för att blicka upp mot en ny fjällstopp stod en gubbe och upplyste "Kun 600 meter till tops!". Löparprofilen som såg ut att innehålla lite vilopartier innan denna monsterbacke hade lurat fler än mig. Han fick motfrågan från en annan svensk före mig i spåret som ansträngt fick fram "600 m, du skojar va?". Själv tänkte jag, "du menar 600 höjdmeter din djävel, den här klättringen kommer aldrig ta slut".
"Nei, nei, kun 600 meter, kämpa på!"
Det stämde hyfsat och efter det kom lite lättare partier som jag inte kunde tillgodogöra mig riktigt. Det var svagt svagt uppför, men någon stakning mäktade jag inte med. Krampkänningar överallt. Och jag hade precis förstått att jag inte skulle klara ens 6 h.
Farligast var dock backarna i slutet. Spåren var helt sönderplogade. Och det var brant! Två banor på is eller packad snö var vad som erbjöds nedför. På båda sidor några decimeter snövall av det som plogats bort. Tänk er att komma åkande och bakom trädkröken se en kvinna på 60 kg plogande längst ner i backen i din isränna. Du börjar tvärploga, men du knappar in meter för meter. Du är bara tio meter ifrån nu. Du kan inte byta spår genom en två decimeter hög snövall. Träden på vänster sida ser hårda ut. Det var bara att lägga sig ner alltså, annars hade det blivit en första klassens ramning. När detta hände mig andra gången och jag skulle ta mig upp fick jag världens megakramp. Hela låret låste sig så att jag skrek högt.
Två vassa åkare, som av någon underlig anledning inte kommit ikapp mig ännu, lyckades stanna trots fara för eget liv och fråga hur det var. De trodde väl jag brutit benet eller nåt. Som sagt riktigt trevlig spårkultur.
Vägen in till mål sista milen gick utan spår, men som sagt, det var inte där jag tappade tiden. Tvärtom tog jag placeringar denna bit.
Med en Birkebeinerpin i handen vid målgång lovade jag mig direkt att denna ska jag ta tillvara på, för det kommer inte bli något mer lopp. A fucking nightmare skickade jag iväg som sms-svar till en kollega som sedan en timme gått i mål och frågade hur loppet var.
På söndagkvällen kom jag på mig själv med tankar som: Det fina vädret, den sköna publiken och stämningen, den vackra omgivningen på fjället...och det hade varit roligt med en bättre tid...
söndag 16 mars 2008
Another Brink in the wall
Det kommer som sagt en lite personlig betraktelse av loppet lite senare här, men det finns en lite intressant sak jag upptäcker när jag kollar i resultatlistan.
Som jag antytt gick jag stenhårt i väggen. Det har ju gjorts en låt om Jörgen Brink (another Brink in the wall anspelande på another brick in the wall) när han gick i väggen på Sveriges sistasträcka i stafetten när han bara behövde åka hem VM-guldet med rejäl ledning. Den knappa styrfarten Brink har när Alsgaard passerar i ett svisch har nog etsat sig fast på mångas näthinna och lite så kände jag mig igår. Och Birkebeinerrennet är helt fel lopp att gå in i väggen på.
När man kollar resultatlistan ser man att en enda person bakom mig i listan, några hundra placeringar bakom, körde fortare i den första megabacken upp till en mil där första klockning var. Man kan säga att han var den enda som gick mer in i väggen än vad jag gjorde denna dag.
Går man framåt i resultatlistan så ser jag att utav de som kom inom en halvtimme före mig var det bara 10 st som åkte snabbare uppför till första kontrollen, de övriga nästan 1000 åkte långsammare (och smartare) och passerade mig någonstans på väg till mål.
Som jag antytt gick jag stenhårt i väggen. Det har ju gjorts en låt om Jörgen Brink (another Brink in the wall anspelande på another brick in the wall) när han gick i väggen på Sveriges sistasträcka i stafetten när han bara behövde åka hem VM-guldet med rejäl ledning. Den knappa styrfarten Brink har när Alsgaard passerar i ett svisch har nog etsat sig fast på mångas näthinna och lite så kände jag mig igår. Och Birkebeinerrennet är helt fel lopp att gå in i väggen på.
När man kollar resultatlistan ser man att en enda person bakom mig i listan, några hundra placeringar bakom, körde fortare i den första megabacken upp till en mil där första klockning var. Man kan säga att han var den enda som gick mer in i väggen än vad jag gjorde denna dag.
Går man framåt i resultatlistan så ser jag att utav de som kom inom en halvtimme före mig var det bara 10 st som åkte snabbare uppför till första kontrollen, de övriga nästan 1000 åkte långsammare (och smartare) och passerade mig någonstans på väg till mål.
Allt började så bra...
På morgonen för Birkebeinerrennet 2008 stod klart att väderprognosen förra vecka var fel. Det var strålande sol och hårda spår. Och taggad var man till tusen. Så det finns inget att skylla på denna gången. Och loppet började perfekt.
Jag ska lägga upp en längre sammanfattning av loppet lite senare under dagen, men måste berätta en lite komisk detalj om vår "uppladdning".
Vi skulle övernatta på det norska Lillehammerkontoret. På kvällen var vi ute i den trevliga byn och åt kopiösa mängder pasta och tog t o m en öl på det lilla mikrobryggeriet - och såg fram emot lite skidvallning och därefter sömn. Men ett problem med fastigheten nattetid som de som jobbar där antagligen inte har tänkt på är att byns enda nattklubb låg precis under. När vi efter skidvallande mm blev varse detta hoppades vi att i en sån liten by stänger discot 01?
1,5 h senare: Nähä, men 02 iallafall? Genom bjälklaget gick ett kraftigt DUNK DUNK i ett. Jag som hade öronproppar mot ev snarkningar med stod chanslös mot det vibrerande golvet.
Mellan prick 3 då musiken stängdes av och halv fem då vi gick upp blev iallafall lite sömn. Lite som lumpen, extremt lite sömn och sedan en extremt jobbig dag. Detta som sagt ingen ursäkt, en kollega med samma "uppladdning" gjorde ett mycket bra lopp ändå.
Jag ska lägga upp en längre sammanfattning av loppet lite senare under dagen, men måste berätta en lite komisk detalj om vår "uppladdning".
Vi skulle övernatta på det norska Lillehammerkontoret. På kvällen var vi ute i den trevliga byn och åt kopiösa mängder pasta och tog t o m en öl på det lilla mikrobryggeriet - och såg fram emot lite skidvallning och därefter sömn. Men ett problem med fastigheten nattetid som de som jobbar där antagligen inte har tänkt på är att byns enda nattklubb låg precis under. När vi efter skidvallande mm blev varse detta hoppades vi att i en sån liten by stänger discot 01?
1,5 h senare: Nähä, men 02 iallafall? Genom bjälklaget gick ett kraftigt DUNK DUNK i ett. Jag som hade öronproppar mot ev snarkningar med stod chanslös mot det vibrerande golvet.
Mellan prick 3 då musiken stängdes av och halv fem då vi gick upp blev iallafall lite sömn. Lite som lumpen, extremt lite sömn och sedan en extremt jobbig dag. Detta som sagt ingen ursäkt, en kollega med samma "uppladdning" gjorde ett mycket bra lopp ändå.
torsdag 13 mars 2008
Hetsjakten runt Vättern
Jag fick idag besked att min starttid i Vättern kommer vara efter kl 05. Det innebär ca 5 timmar innan kontrollen i Jönköping stänger efter 11 mil.
De som cyklar mycket kanske tycker det är onödigt att oroa sig för sådant, men för jag som inte tagit tid på cykel på väldigt länge känns det stressande.
Nästa stopprep är vid Hjo efter 18 mil, dit ska jag ha hunnit på 9 timmar. Väl där har jag dock till midnatt på mig innan de stänger målet vid Motala. Så till Hjo kommer det bli riktigt tufft, sedan har jag drygt 8 timmar att ta mig de sista 12 milen.
Inför Birkebeiner känner jag mig riktigt laddad. Antingen är det revanchlust för Vasaloppet, eller så har jag ätit så mycket kolhydrater att kroppen skriker att få göra av med dem.
Det blir avgörande med fästet i mega-backen uppför i 15 km. Går det bra där och man slipper slita för ont, då kan det bli ett riktigt bra lopp. Har man dåligt fäste och får slita uppför blir det nog en kamp för att ta sig i mål då många backar trots allt återstår, och då kommer man nog inte blicka alltför mycket på klockan.
Det kaxiga är att tåget hem redan är betalt, på lördagkvällen. Det får dock bli en tid på över 7 h innan det blir krisigt att hinna med det.
De som cyklar mycket kanske tycker det är onödigt att oroa sig för sådant, men för jag som inte tagit tid på cykel på väldigt länge känns det stressande.
Nästa stopprep är vid Hjo efter 18 mil, dit ska jag ha hunnit på 9 timmar. Väl där har jag dock till midnatt på mig innan de stänger målet vid Motala. Så till Hjo kommer det bli riktigt tufft, sedan har jag drygt 8 timmar att ta mig de sista 12 milen.
Inför Birkebeiner känner jag mig riktigt laddad. Antingen är det revanchlust för Vasaloppet, eller så har jag ätit så mycket kolhydrater att kroppen skriker att få göra av med dem.
Det blir avgörande med fästet i mega-backen uppför i 15 km. Går det bra där och man slipper slita för ont, då kan det bli ett riktigt bra lopp. Har man dåligt fäste och får slita uppför blir det nog en kamp för att ta sig i mål då många backar trots allt återstår, och då kommer man nog inte blicka alltför mycket på klockan.
Det kaxiga är att tåget hem redan är betalt, på lördagkvällen. Det får dock bli en tid på över 7 h innan det blir krisigt att hinna med det.
onsdag 12 mars 2008
Serious carbo-load!
Idag har jag börjat smäcka i mig mat i massor.
Frukosten ordinär. Lunchen var också ordinär men ett större lass med kolhydrater än vanligt.
Sedan blev jag bjuden på pizza vid femtiden.
Vid niotiden en rejält stor pastaportion med köttfärs.
Har också bestämt mig för att inte träna något mer innan Birkebeinerrennet nu.
Eventuellt om det finns något spår i Lillehammer att testa skidorna på fredag kväll.
Det har inte blivit mycket träning de sista två veckorna i snitt. Det har snarare varit att "efter Birkebeiner drar jag igång på fullt allvar istället".
Frukosten ordinär. Lunchen var också ordinär men ett större lass med kolhydrater än vanligt.
Sedan blev jag bjuden på pizza vid femtiden.
Vid niotiden en rejält stor pastaportion med köttfärs.
Har också bestämt mig för att inte träna något mer innan Birkebeinerrennet nu.
Eventuellt om det finns något spår i Lillehammer att testa skidorna på fredag kväll.
Det har inte blivit mycket träning de sista två veckorna i snitt. Det har snarare varit att "efter Birkebeiner drar jag igång på fullt allvar istället".
tisdag 11 mars 2008
Nytt rekord armhävningar
Då det blev en sen dag och regnigt när man väl kom hem gick även detta pass åt skogen. Istället körde jag styrka hemma med armhävningar, magövningar och en avslutande löptur på 25 min. Armhävningarna ökade jag "perset" från förra månaden till 31 st från 27 st.
En intressant länk i nyhetsbrevet från Birkebeinerrennet om uppladdning inför långlopp:
http://www.treningsmagasinet.no/wip4/detail.epl?cat=12926
På norska.
En intressant länk i nyhetsbrevet från Birkebeinerrennet om uppladdning inför långlopp:
http://www.treningsmagasinet.no/wip4/detail.epl?cat=12926
På norska.
måndag 10 mars 2008
Svag öppning på veckan
Efter träningsuppehåll tors-sönd var någon form av träning lite av ett måste idag. 10-timmarsdagarna förra veckan för att komma ikapp efter sjukdomen hade satt sina spår i helgen.
Men även idag blev det 11 h och inställd träning. Imorgon, då finns inga undanflykter. Hoppas på bra väder så en genomkörare på skidor kan genomföras.
Det blir ingen kolhydrattömning inför Birkebeinerrennet. Är lite för orolig för immunförsvaret efter sjukdomen och vågar inte komma med några extra påfrestningar.
Men även idag blev det 11 h och inställd träning. Imorgon, då finns inga undanflykter. Hoppas på bra väder så en genomkörare på skidor kan genomföras.
Det blir ingen kolhydrattömning inför Birkebeinerrennet. Är lite för orolig för immunförsvaret efter sjukdomen och vågar inte komma med några extra påfrestningar.
lördag 8 mars 2008
Detta eländiga väder
Prognosen för hur vädret blir veckan inför Birkebeinerrennet är sannerligen sjuk.
Det är alltså 3-5 plusgrader hela veckan. Som grädde på moset är det 6 grader och snöblandat regn under själva loppet. Om nu prognosen håller kommer det bli ett sinnessjukt lopp från min oseedade utgångspunkt. Spår är ju inte att tala om med ca 12 000-13 000 åkare före. Och med sönderhackad snö där trugorna sjunker igenom blir det riktigt jobbigt uppför.
De tre milen jag körde förra lördagen var i 5 plusgrader och då hade det ändå varit minusgrader dagarna innan. Det var inte många ute och körde och ändå var det hopplöst söndriga spår.
Det är alltså 3-5 plusgrader hela veckan. Som grädde på moset är det 6 grader och snöblandat regn under själva loppet. Om nu prognosen håller kommer det bli ett sinnessjukt lopp från min oseedade utgångspunkt. Spår är ju inte att tala om med ca 12 000-13 000 åkare före. Och med sönderhackad snö där trugorna sjunker igenom blir det riktigt jobbigt uppför.
De tre milen jag körde förra lördagen var i 5 plusgrader och då hade det ändå varit minusgrader dagarna innan. Det var inte många ute och körde och ändå var det hopplöst söndriga spår.
onsdag 5 mars 2008
Åka skidor med säck
Idag var jag ute en dryg timme och körde skidor med säck. Vägde inte, men skulle tro att det var ca 5 kilo. Det kommer nog ta en del, det är lätt att tro att det har man ju ändå som dricka i vanliga fall med sig, men det kommer bli minst 5 kilo. Säcken vägs vid målgången och då ska det vara 3,5 kilo. Annars blir det stora tidspåslag eller så blir man diskad.
Även banprofilen här ovan känns lite oroväckande. Det är 12 km rätt upp efter start. Nästan 600 höjdmeter. Frågan är hur mycket krafter man har kvar att hålla tempo efter det. Stakningen över fjället verkar det vara regel att snö blåser in i spåret och ett led.
Det verkar bli en riktig "utfodring" som norskarna säger.
Även banprofilen här ovan känns lite oroväckande. Det är 12 km rätt upp efter start. Nästan 600 höjdmeter. Frågan är hur mycket krafter man har kvar att hålla tempo efter det. Stakningen över fjället verkar det vara regel att snö blåser in i spåret och ett led.
Det verkar bli en riktig "utfodring" som norskarna säger.
tisdag 4 mars 2008
Vasaloppsrapportering
Pga sjukdomen och egen brist på rapportering från Vasaloppsspåret rekommenderar jag Skånepågens blogg. En intressant iakttagelse från de bakre leden bland blåbären.
Alla som läser det kommer förstå varför det är nödvändigt att seeda upp sig om man ska åka Vasaloppet. Själv kommer jag åka oseedat i Birkebeinerrennet där Vasaloppet är godkänt seedningslopp, men Engelbrektsloppet inte är det. Det hade nog skjutit fram till ett hyfsat led iallafall eftersom 30-40% var bakom mig i resultatlistan där.
Alla som läser det kommer förstå varför det är nödvändigt att seeda upp sig om man ska åka Vasaloppet. Själv kommer jag åka oseedat i Birkebeinerrennet där Vasaloppet är godkänt seedningslopp, men Engelbrektsloppet inte är det. Det hade nog skjutit fram till ett hyfsat led iallafall eftersom 30-40% var bakom mig i resultatlistan där.
måndag 3 mars 2008
Blåst på passet
Det finns få saker som är så frustrerande som när man är inställd på ett hårt pass och sedan får planerna grusade på ena eller andra sättet.
Det var jag med om nu ikväll. Åkte till elljusspåret för att köra på kvällen. Släckt! En gubbe hade teori om att det skulle gå någon tävling i helgen och det var släckt medvetet för att inte slita på spåren.
Körde iallafall en halvtimme på en liten raka för att inte ha åkt hela vägen förgäves. Men det kändes ändå rejält drygt.
Funderar på att ta mitt livs första spinningpass i veckan om tid finns. Bara för att komma igång lite med cyklingen innan vädret blir bättre.
Det var jag med om nu ikväll. Åkte till elljusspåret för att köra på kvällen. Släckt! En gubbe hade teori om att det skulle gå någon tävling i helgen och det var släckt medvetet för att inte slita på spåren.
Körde iallafall en halvtimme på en liten raka för att inte ha åkt hela vägen förgäves. Men det kändes ändå rejält drygt.
Funderar på att ta mitt livs första spinningpass i veckan om tid finns. Bara för att komma igång lite med cyklingen innan vädret blir bättre.
lördag 1 mars 2008
Träning inför Birkebeinerrennet
Första rejäla träningspasset efter en influensa (som jag tror att det var ändå) är ingen lek. Dessutom åkte vi en rätt tuff tur för att få ett realistiskt genrep inför Birkebeinerrennet också.
Det var inget drömföre med 5 plusgrader och då jag inte är något valla-geni var det extra tungt - lite fäste och inget vidare glid heller. Vi åkte 15 km rätt upp, i princip inga vilopartier. Upp tog det 2 h och 25 min. Ner tog det en timme och 15 min. Det blev alltså ett fint pass på nästan 4 timmar.
Eftersom det var tungt före och min form inte var rättvisande efter sjukdomen tyckte jag uppvägen var en mardröm. Birkebeinerrennet kan bli riktigt tufft. Drog på mig rätt rejäla blåsor i händer och på fötterna.
Jag hade en snittpuls på 81% av max och topp på bara 92%, ändå kände jag mig rätt tung som sagt.
Det var inget drömföre med 5 plusgrader och då jag inte är något valla-geni var det extra tungt - lite fäste och inget vidare glid heller. Vi åkte 15 km rätt upp, i princip inga vilopartier. Upp tog det 2 h och 25 min. Ner tog det en timme och 15 min. Det blev alltså ett fint pass på nästan 4 timmar.
Eftersom det var tungt före och min form inte var rättvisande efter sjukdomen tyckte jag uppvägen var en mardröm. Birkebeinerrennet kan bli riktigt tufft. Drog på mig rätt rejäla blåsor i händer och på fötterna.
Jag hade en snittpuls på 81% av max och topp på bara 92%, ändå kände jag mig rätt tung som sagt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
