Lite tankar om Birkebeinerrennet

Målet för Birkebeinerrennet var en tid på under 5.30, och i andra hand hade jag en förhoppning att iallafall komma under sex timmar. 5.30 skulle motsvara mindre än en timme per mil.

Det var någon minus vid starten och hade varit något kallare över natten, speakern vid start utlovade hårda spår och rekordtider, ja man skulle nästan susa fram av sig själv lät det som. Packningen skulle innehålla kläder, valla, mat och dricka och väga minst 3,5 kg. Jag hade ungefär 6 kilo när jag vägde in väskan vid starten och dumpade några halvlitersflaskor så jag hade ca 5 kg och skulle dricka bort ett kilo.

Första stationen efter en mil skulle passeras på lite över en timme enligt en simulering för sluttid på 5.30
Det höll jag. Det gick t o m riktigt bra i uppförsbacken som var en mil. 9 av 10 omkörningar var till min favör och även om jag tagit för mycket fästvalla så det inverkade på glidet så gick det undan. Efter 17 min körde jag förbi första killen från startgruppen som startat 5 min innan. Pulsen låg på 90-95% av max de första tjugo minutrarna. Efter 40 min så såg jag varje gång pulsen ligga på 92-95% av max när jag kollade på klockan. Detta är ju verkligen inget som rekommenderas, men jag kände mig i fin form och tänkte att jag kunde hämta igen mig i utförsåkningen senare. Jag hade införskaffat en vätskepåse i ryggsäcken med slang som hängde vid bröstet. Vid något tillfälle försökte jag dricka ur den, men var för andfådd.

Vid enmilskontrollen Skramstadsaetra så började jag bli trött, de brantaste partiet upp mot 15 km återstod då. Jag gick in i höger spår och åker markant långsammare. Tyvärr ser jag att pulsen fortfarande ligger 92-95% av max. Jag har redan kommit över återhämtningströskeln.

På toppen vid 15 km låter jag några i den trevliga publiken ta kort av mig. Längs spåret var publiken tvungen att ta sig någon mil på skidor själva, några hade tagit snöskor och pulsa i drygt 1,5 snö, vilket jag aldrig sett någon gå med "live" innan.

Utförskörningen efter 15 km gick på två-tre minuter, riktigt brant. Sedan började åkningen på kalfjället.
Ta och titta på den här bilden
Det ser härligt ut, inte sant? Men när du åkt den kilometern till krönet, då kommer en likadan vy. Helt vitt, lätt uppför och en svart ringlande orm fram till ett backkrön. Och sedan när du kom upp på det krönet en likadan vy igen. Och när du närmade dig backen och hoppades att ryggen på de längst upp skulle försvinna (för att det kom en nedförsbacke de kastade sig ut för) så såg man dem bara fortsätta uppåt.

Detta psykade mig en del då jag kört ganska hårt uppför i 15 km och behövde lite vilopartier. Men förutom den lilla backen var det uppför till 2 mil. Då hade jag varit ute i väl 2.25

Härefter är det ett lättare parti ner till Kvarstad (27 km) där sista allvarliga stigningen är. Men det var inte så lätt när allt krampade. Vader, framsida lår, baksida lår. Och axlarna gjorde ordentligt ont så att jag inte kunde staka ordentligt utan fick använda magen. Troligen berodde detta på att jag när jag blivit trött "huggit" för mycket med stavarna i uppförskörningen när jag tappat tekniken. Detta försvann dock efter Midtfjellet.

Och spåren höll ihop bra, även fast 9 av 10 omkörningar nu var till min nackdel och kanske 8000 löpare gått där. Nere i Kvarstad var det en hel del folk som stannat och tagit av sig skidorna, satt och solade lite och tog bullar. Jag tog en paus, men hade fortfarande tankar om att komma under 6 h. Jag hann dock valla om innan mardrömmen fortsatte med en stigning som var brutal. Jag lade på fäste som var som stighudar som någon kommenterade ett annat inlägg. Upp skulle jag, och det skulle inte vara bakhalt. Det gick genom att skjuta skidorna framför mig.

Längs backen var det väldigt mycket folk. Trevlig publik som hejade på men inte gav mig några krafter. Inga vilopartier för oss som gått in i väggen på Birkebeinerrennet innan denna monsterbacke upp mot högsta punkten på banan. Efter att kommit förbi oändligt antal kullar för att blicka upp mot en ny fjällstopp stod en gubbe och upplyste "Kun 600 meter till tops!". Löparprofilen som såg ut att innehålla lite vilopartier innan denna monsterbacke hade lurat fler än mig. Han fick motfrågan från en annan svensk före mig i spåret som ansträngt fick fram "600 m, du skojar va?". Själv tänkte jag, "du menar 600 höjdmeter din djävel, den här klättringen kommer aldrig ta slut".
"Nei, nei, kun 600 meter, kämpa på!"

Det stämde hyfsat och efter det kom lite lättare partier som jag inte kunde tillgodogöra mig riktigt. Det var svagt svagt uppför, men någon stakning mäktade jag inte med. Krampkänningar överallt. Och jag hade precis förstått att jag inte skulle klara ens 6 h.

Farligast var dock backarna i slutet. Spåren var helt sönderplogade. Och det var brant! Två banor på is eller packad snö var vad som erbjöds nedför. På båda sidor några decimeter snövall av det som plogats bort. Tänk er att komma åkande och bakom trädkröken se en kvinna på 60 kg plogande längst ner i backen i din isränna. Du börjar tvärploga, men du knappar in meter för meter. Du är bara tio meter ifrån nu. Du kan inte byta spår genom en två decimeter hög snövall. Träden på vänster sida ser hårda ut. Det var bara att lägga sig ner alltså, annars hade det blivit en första klassens ramning. När detta hände mig andra gången och jag skulle ta mig upp fick jag världens megakramp. Hela låret låste sig så att jag skrek högt.

Två vassa åkare, som av någon underlig anledning inte kommit ikapp mig ännu, lyckades stanna trots fara för eget liv och fråga hur det var. De trodde väl jag brutit benet eller nåt. Som sagt riktigt trevlig spårkultur.

Vägen in till mål sista milen gick utan spår, men som sagt, det var inte där jag tappade tiden. Tvärtom tog jag placeringar denna bit.

Med en Birkebeinerpin i handen vid målgång lovade jag mig direkt att denna ska jag ta tillvara på, för det kommer inte bli något mer lopp. A fucking nightmare skickade jag iväg som sms-svar till en kollega som sedan en timme gått i mål och frågade hur loppet var.

På söndagkvällen kom jag på mig själv med tankar som: Det fina vädret, den sköna publiken och stämningen, den vackra omgivningen på fjället...och det hade varit roligt med en bättre tid...