Öppet spår - en betraktelse

Här kommer en liten berättelse om min resa mellan Sälen och Mora i Öppet spår 2009.

Den första delen med backarna tyckte jag inte alls var någon fara. Visst fick man saxa, men det varade ju bara 20-25 minuter. Det var trångt, men ingen kö så att det stod helt still, tippar på att jag kom iväg bland de 1000 första när jag korsade mållinjen fem över sju. Dessutom är det ju svårt att inte jämföra med Birkebeinerrennet och då var ju dessa backar inte mycket att komma med. Taktiken nästa gång är nog att inte vara så noga med fästvallan och satsa på bra glid till Risbergsbackarna.
Denna gången märkte jag direkt att glidet var hopplöst och att jag troligtvis hade för mycket blå swix fästvalla. Jag var inte den enda vars skidor det byggde snö och is under, men när tjejer på 60 kilo glider ikapp 88 kilo utför så förstod jag att mitt glid var katastrofalt. Tyvärr så upptäckte jag inte det innan Smågan, det var så fullt i spåren fram tills dess och så mycket kryssande mellan pga utav den usla spårdisciplinen att det var först på väg till Mångsbodarna jag förstod hur dåligt glid jag egentligen hade.

Och det är svårt att motivera sig att stanna mitt på myrarna, gå åt sidan i en meter snö och börja ta av sig skidorna. Så jag bet ihop med mitt dåliga glid fram till Mångsbodarna och tappade nog rätt mycket tid. Där hade jag mycket riktigt någon centimeter eller två packad snö som förklarade varför man fick staka utför istället för att bara glida.

När jag tagit bort så mycket fästvalla som det gick det mycket lättare. Och det påverkade väldigt lite fästet uppför. Backarna upp till Risberg var jobbigare än de första fyra kilometrarna. På ett ställe där det stod publik i uppförsbacken hade det plattats till snö så man kunde ta av sig skidorna utan att sjunka ner i den djupa snön. Jag lyfte på skidorna och det gick ett "ouuch-sus" genom de 15-tal personer som stod där, ungefär som när en knockout visas i repris på boxningsmatchen. Återigen några centimeter snö under skidorna och ny paus för att försöka få bort mer fästvalla.
När jag hade kommit upp blev det likadant i stationen bort med snö,is och fästvalla så gott det gick. Köerna till vallaboden var lång, man hörde många "OK, så du sätter dig på bussen nu?" från folk som lämnade en kamrat som gett upp.
Snöfallet tilltog nu än mer och spåren började bli riktigt risiga. Biten till Evertsberg kändes som den kunde varit ganska lätt om det inte vore för snöfallet och det allt kämpigare föret. Jag räknade ner varje skylt för varje kilometer och en blå skylt långt borta var alltid uppskattat eftersom ingen kilometer var enkel, alla krävde en rejäl tribut.
I Evertsberg fångade den trevliga speakern upp mig och hälsade mig välkommen till debuten i spåret. Han berättade att nu var mindre än halva kvar. Det visste jag annars så är de där pep-talkarna lite svåra att tro. Speakern i Mångsbodarna berättade att det enorma snöfallet slutat längre bort i spåret och att det nu skulle bli enklare. Det var ju precis tvärtom.

Till Oxberg kom jag inte ihåg så mycket annat än att banprofilen såg väldigt lätt ut, men att föret gjorde det ganska segt. Här tappade jag hoppet att komma in under 9 timmar. Det var mellan Oxberg och Hökberg de riktigt sjuka scenerna utspelade sig. Något i vädret gjorde att det fastnade under skidorna värre än innan. Folk stakade utan att komma någon vart, folk fick panik. En yngre kille skrek svordomar när kraftiga stavtag knappt förflyttade honom framåt. Två herrar står och gnider skidorna mot kilometerskylten, en annan har gått ut i skogen och drämmer ena skidan i ett träd för att få bort snön in fästvallan. Efter sju mil i dödgrävarförhållanden slutar folk att tänka, killen som drämde skidan mot trädet fick bort ytterst lite snö, men väldigt mycket snö som under dagen placerat sig på grenarna fick han över sig istället. Det var säkert 100 pers som runt Gopshus råkade ut för denna panik när de inte kom framåt.
Efter Hökberg och ca en halvmil var det bara ett spår med 2 dm lössnö där det skulle varit tre andra spår. Ett långt lämmeltåg uppstod utan avanceringsmöjligheter. Några som ville förbi blev desperata och började pumpa sig förbi, men fick snart fälla in i ledet igen.

Framme vid Eldris hade jag 35 min på de sista 9 km för att komma under 9 timmar. Jag fick för mig att göra ett försök på det iallafall då det nu var två spår att köra i som var hårdare än tidigare i loppet. Här plockade jag i sex kilometer placering för placering och knappt någon körde om. Vid 3 km kvar tog motorn fullständigt slut, men det var värt att köra på det sista för att testa och känna att man gav allt man orkade just då. Det var härligt att höra speakern bara någon kilometer kvar till mål och på upploppet gav jag också en liten spurt, men fick reda på att jag missat 9 timmar med 10 min när jag frågade en funktionär i mål vad klockan var.

Totalt sett kände jag flera gånger under loppet när det gick riktigt segt att det här är inget roligt, men kände samtidigt att banan var lätt och hade passat mig bra som stakningsstark. Eftersom förhållandena var så dåliga så fanns heller inte riktigt möjligheten att ta ut sig som jag gjorde på t ex Birkebeinerrennet. Också om man jämför banan på Birkebeinerrennet med Vasaloppets så måste jag säga att stigningen uppför fjället är bra mycket styggare även om Vasan är längre. Jag ser iallafall fram emot att åka loppet igen under bra förhållanden 2010.